Det här med att bo själv innebär att jag är påtvingad mitt eget sällskap. Det är ju positivt i den bemärkelsen att jag får lära känna mig själv på djupet. Oväntade diskussioner brukar dyka upp på kvällskvisten och ibland hamnar jag i tvister med mig själv. Jag får veta vilka egenskaper hos mig själv som jag uppskattar mer och vilka jag uppskattar mindre. Senaste bråket hade jag med mig själv under dagens föreläsning. En föreläsning som för övrigt inte alls var tråkig men som var objektivt omöjlig att koncentrera sig under. Tjejen framför mig hade MSN-koversationer som jag fängslades av, hon ska uppenbarligen till Köpenhamn på fredag. Killen jämte mig målade fyrkanter.
Bråket med mig själv handlade om en sådan där enkel sak som "vad ska du göra resten av livet". Jag blev arg och tyckte att jag var oförskämd som tog upp en sådan sak nu när jag börjat trivas i Skåne och dessutom hittat människor som skulle kunna klassas som vänner om man inte tvekat så mycket över vad det är de heter nu igen.
Något viktigt. Något som gör skillnad. Något som påverkar. Förändra. Förbättra. Något kul. Människor. Möten. Skriva. Kavaj. Glädja. Stressa. Långa dagar. Viktiga dagar. Resor.
Ni vet, samma sak som alla andra. Halva min klass siktar på toppjobb inom FN. Och jag suckade alltid över alla esteter som skulle bli världskända artister. Sucka bäst som suckar sist, som man nästan säger, och proggtrollen har större arbetsmarknad än FN-proletärerna.
Jag läste samhäll för att det var brett och öppet för mycket. Jag läser pol. kand. för att det är brett och öppet för mycket. Jag är bred, jättebred men det hade inte varit helt fel att vara smal, nästan mager.
Man kanske skulle sadla om. Många följer i någon förälders spår och jag har hört att rörmockare är en bra grej nu.
Nu ska jag lyssna på julmusik och våndas över framtiden. Det är att fånga dagen i allra högsta grad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar